Att man inte ska ge sig in i kampen om att försöka förstå hur stort universum är, för då kan man bli galen, har jag hört om i hela mitt liv. Jag har fläktat bort ideén med en viss rädsla för det okända, jag ville inte ta risken att förlora förståndet utan nöjer mig med den simpla förklaringen att det är skitstort.

Men jag gjorde ett aktivt val att ta tid för mig själv, att tänka igenom saker och ting, att växa som person och lära känna mig på ett annat plan. Jag har personligen alltid tyckt att folk som säger att dom ska lära känna sig själva är idioter eftersom man har tillbringat hela sitt liv med just sig själv och man borde ju ha lite pejl på saker och ting. Men att börja rota och gräva djupare varför man reagerar på ett vis eller varför man känner, är en enorm lärdom och är enligt mig själv den enda vägen till vishet. Så jag får facka mig själv som en idiot, för ännu en anledning.

Att se ett mönster i beteende och handligar är för mig faschinerande, speciellt för att förstå en person och/eller hjälpa. Eller även se det dolda motivet bakom gesten. Men i min försmak för att analysera saker försvann tron på mig själv till viss del. När jag tänkte på mina handlingar i livet; vilket jag såklart la fokus på det negativa (som i skrivandes stund känns rätt uppenbart att man trycker ner sig själv när det går för djupt in på skitstövleriet). Med inställningen att om jag löser hur detta problem uppkom och hur jag kunde undvikit det kommer jag bli en bättre person gentemot folk omkring mig för resten av mitt liv.

Det går inte riktigt att tänka så i längden märkte jag, mina drag som var lite fräcka och gränsande till skitstövel försökte jag arbeta bort, bli en bättre människa, som en i mängden. Och mer och mer försvann mina drag och jag la dom längst in och underst i garderoben av mitt eget mörker. Jag tog mig själv som person i jantelagsandan, släppte garden, attackerade, förlorade, segrade?

Jag gav mig in i kampen om att försöka förstå universum, kanske är jag redan galen.